iskallen

Jag och alla i min familj har ett beteende. Inte många har märkt detta, vi försöker hålla det inom familjen. Det är nämligen så att vi blir fruktansvärt vresiga när vi är hungriga. Anton har fått stå ut med mycket i och med detta. En typisk dag kan se ut såhär:
Klockan är kring 5-6 på eftermiddagen, det börjar bli dags för middag. Anton säger "Ska vi börja med maten kanske?"
"DU får laga maten, det är alltid jag som gör det!" ryter jag bestämt.
"Okej, jag fixar det. Vad sägs om gröt?" säger Anton trevligt och ler.
"Nää, gröt är ÄCKLIGT!" muttrar jag fast jag egentligen inte tycker det.
"Hmm, vad finns det då att göra..." säger Anton och går och letar i kylskåpet.
"Det finns ju hur mycket som helst att laga!" säger jag och tränger undan min käre sambo och kollar i kylskåpet. Sen börjar jag ta fram och laga maten också.
"Vad vill du att jag ska göra?" säger Anton lite tyst och försiktigt.
"Hacka löken!" säger jag surt. Sen blir jag vansinnig över att han hackar löken på fel sätt, kör ut han ur köket och låser in han i vardagsrummet. Sen lagar jag all mat själv och är lika arg hela tiden över att det alltid är jag som måste laga maten.
När allt är färdigt låser jag upp dörren till vardagsrummet, väser "Nu är det klart."  och blänger på Anton. Vi sätter oss ner och Anton säger "Åh, vilken god mat du har gjort, gumman!"
"TYST DU!" halvskriker jag och börjar nästan gråta för att jag är så arg.
Sen tar jag tre tuggor mat, skiner upp som en sol och kvittrar fram:
"Och hur har din dag varit då, älskling."